19-20 juli gick multisport-SM av stapeln i och kring Ljungdalen. För er som inte vet vart Ljungdalen är placerat så är det ungefär här:
Som ni kan se är det i de svenska fjällen. Mysigt och spännande med berg, fjällbjörk, lämlar och Plupp!
I år var SM en 24h-tävling, dvs vinnaren beräknades ta sig runt banan på 24 timmar. Det var en utmaning som jag hade sett fram emot länge. Jag tävlade under namnet Team MestUte tillsammans med Fredrik, Martin tävlade med Christian (som jag tidigare tävlat med) under namnet Team MestUte 016. Det här inlägget kommer i stort bara röra min och Fredriks tävling då jag har svårt att svara för Martin och Christian.
Tävlingen börjar långt innan startskottet går, det är utrustning som skall fixar, mat skall planeras, ett tidsschema över tävlingen skall ordnas osv osv. Jag spenderade veckan innan SM på Mallorca för att vänja mig vid värmen och badtemperaturen som skulle möta mig i Ljungdalen (alternativt så hade jag bara en väldigt skön semester som enbart gjorde mig fet och slö). Det gjorde inte planeringen lättare men Fredrik och jag kunde lösa det mesta via hotellets usla WiFi. Jag hade även beställt hem en del prylar som jag skulle kunna hämta upp när jag kom hem.
Trots att vi var bittra konkurrenter så delade Martin och jag transportmedel upp till Ljungdalen, vi åkte på onsdagen då torsdagen skulle bjuda på registrering med utlämning av kartor samt tävlingsmöte.
Snart framme i Ljungdalen
Torsdagen och fredag innan start bestod av en hel del plock med utrustning. Tävlingen var osupportad så vi skulle packa boxar och kajaker som arrangörsorganisationen flyttade runt åt oss.
Strax start
Start
Tävlingen startade med en prolog där vi, kors i taket, blev blöta. Vi skulle följa en förlöpare som ledde oss på en löptur genom Ljungan, skrevdjupt vill jag minnas att det var, och sedan tillbaka till växlingsområdet där vi gav oss ut på en kortare bike and run-sträcka. Bike and run innebär att ni har en cykel på två tävlande.
Den första sträckan, förutom prologen, var en väldigt kort och enkel orientering som avslutades med luftmadrasspaddling i Ljungan. Grymt roligt!
På väg ut på sträcka 1
Lite ont om vatten var det, försökte hoppa liggandes för att ta mig över stenarna
Till sträcka 2 var det bara att raskt släppa ut luften i madrasserna och spänna på dem på ryggsäcken. Nu var det en cykling upp till en fjällsjö där det skulle orienteras på sjön, på luftmadrass. Det var ganska mycket uppför och skönt att få lite värme i kroppen efter allt badande.
På väg mot sjön
Den värmen försvann dock snabbt när vi började paddla. Det var uppskattningsvis 10 grader i vattnet och trots att vi pga blåst fick springa längs med stranden där det gick så blev det kallt. Jag lyckades inte öppna ventilen på min madrass när vi var klara och fick sätta kniven i den (jag har nog glömt att berätta det Johan men jag är skyldig dig en ny madrass). Hade cyklingen till sjön bjudit på positiva höjdmeter var det nu dags att få lön för mödan. Det var riktigt rolig cykling tillbaka mot Ljungdalen, särskilt för Fredrik som låg bakom mig och fick se min otb när framhjulen satte sig i en gyttjegrop. Innan växlingen skulle tävlingens repmoment genomföras. Det var en flying fox över ett vattenfall. Samtliga lag hade 20 min stopptid, dvs de var tvungna att vänta på platsen i 20 min även om de var klara tidigare.
Jäääääjjj!
Inför sträcka 3 som var drygt 36 km mtb så bytte vi om till torra kläder på överkroppen, ljuvligt! Även nu började sträckan med en hel del positiva höjdmeter som tog oss upp på Flatruet, ni vet, lågfjället med Sveriges högst belägna landsväg. Därifrån skulle vi cykla en vandringsled ned mot Storsjö där växlingen ut på paddlingen skulle ske. Det tog oss inte lång tid att fucka upp orienteringen då vandringsleden upphörde (tyckte vi). Vi satsade på sunt förnuft vilket var idiotiskt och släpade istället för cyklade våra mtbs alldeles för mycket innan vi hittade den tjusiga vandringsleden igen. Där mötte vi Team MestUte 016 som satsat på orientering istället för sunt förnuft och kört vandringsleden hela vägen ”Det fanns ju rösen som visade leden” påstod de. Jo visst, så kan man ju också göra men då upptäcker man ju inte lika många surhål på fjället.
Flatruet
Vi fick bara använda en flytväst per person under tävlingen och cyklade således med den till paddlingen, om ni undrar varför vi är ovanligt feta.
Vid växlingen ut på paddlingen hade jag gjort ett genidrag. Efter att ha klurat länge och mött mina lagkamraters spott och spe för min feghet så slängde jag till sist med torrdräkten och den åkte på direkt. Den skulle visa sig guld värd.
Några timmars myspaddling framför oss
Första fjärdedelen av paddlingen var i en lite större å och andra fjärdedelen i en väldigt liten å/bäck/dike. Det vållade oss inget större problem förutom att 6 m surfski inte var så lätt att svänga i alla små knixar.
Jag såg fotografen och försökte synka våra paddeltag, det gick sådär
Andra halvan av paddlingen var hårigare, ganska mycket hårigare faktiskt. Vi skulle nu korsa Storsjön (inte den vid Östersund) och hade en rejäl medvind. Jag som framförallt paddlar i Eskilstunaån är inte särskilt van vid vågor och det här var nog det största jag gett mig på i annat än havskajak. Det var fantastiskt roligt så länge jag hade kontrollen och till och med fick lite surf (tyckte jag). Vid något tillfälle försökte vågorna och vinden vrida surfskin och det uppskattade jag inte alls men lyckades vrida mig i rätt riktning. När vi stämplat kontrollen så skulle vi tillbaka och den här sköna medvinden bytte plötsligt skepnad. S*tan vad det blåste motvind. Det kändes som att det tog en evighets evighet att ta oss upp till sista kontrollen och våran tidsplan sprack mer än vad den redan gjort.
Slut på myspaddling
Nu var det bara en kort mtb-sträcka innan tävlingens riktiga utmaning väntade, trekkingen på 44 km och 2500 höjdmeter, men innan dess åt vi varmkorv och värmde oss lite. Tack Kristina för korven! Här mötte vi också Martin och Christian som brytit under paddelsträckan, i gott sällskap skall sägas. Cyklingen är inte så mycket att nämna så vi hoppar direkt till trekkingen.
Vi hade redan när vi kom tillbaka från paddlingen fått höra att vi skulle klä oss ordentligt då det var dåligt väder på fjället. Funktionärerna vid växlingen sa samma sak så vi gjorde som de sa. Nu började den sträcka som jag hade sett fram emot mest då jag inte är särskilt fjällvan och banläggaren, Erik Pütsep lovat en riktigt vacker och utmanande bana. Tyvärr började jag må illa tidigt på sträckan och något annat än att gå var inte att tänka på. När vi närmade oss fjällen fick vi bekräftat vad vi anat, det här skulle inte bli så mycket vackra vyer. Molnbasen låg på uppskattningsvis 1000 meter och det blåste ordentligt. I efterhand fick vi höra att det blåste ca 25 m/s, gränsen för storm går vid 24,5 m/s.
De låga molnen och mörkret underlättade inte orienteringen även om vi kunde se pannlampor på fjällen så länge vi höll oss under molnen. Vi gnetade i vart fall på och plockade de två första kontrollerna utan några jättebekymmer även om vi borde ha varit mycket noggrannare med kompassen.
Mellan kontroll 2 och 3 valde vi att ta en kompasskurs rakt över ett pass på lite drygt 1200 möh då vi bedömde att det var snabbare än att traska runt. Jag kommer inte ihåg exakt vart men jag började få lite bekymmer med min syn här någonstans. Det som att ha på sig immiga glasögon, till att börja med bara i nedre delen av synfältet. Jag gissade att ögonen var torra av vinden och försökte fukta dem så mycket som möjligt utan att det blev bättre. Tänkte till och med på när Goose dör i Top Gun för att kunna grina lite men inte en endaste tår lyckades jag klämma fram.
*Snyft* *hulk* *grina* (Bilden är stulen från http://www.topgunday.com/images/)
Nåväl, vi rörde oss vansinnigt långsamt kändes det som medan klockan rörde sig snabbare och snabbare. Mellan kontroll 3 och 4 gjorde vi (jag) en riktigt dålig orientering. Vi kom upp på rätt fjäll men på fel topp vilket det tog oss en evighet att förstå. Kontrollen skulle ligga i närheten av en rejäl brant men någon sådan fanns det ju inte på den toppen vi var. Min syn började bli riktigt dålig och Fredrik pekade ut sjöar som han såg för att vi skulle kunna läsa ut vart vi var. Jag såg inga sjöar och det visade sig att det gjorde inte Fredrik heller för det var ett stort snöfält som han i dimman fått för sig var en sjö. Det gjorde dock ingenting för vi chansade på att det var svackan mellan de två topparna, och rörde oss i den riktning där kontrollen skulle ligga. Blåsten kom rakt bakifrån vilket förvisso var bättre än att ha den i ansiktet men när vi närmade oss branten var den inte så festlig längre. Jag hade fått för mig att kontrollen var ovanför branten och lurade ut Fredrik som ålade runt som Gollum ovanför stupet. Fredrik fegade ur efter att jag sagt att det kanske var bäst att jag tog gps-sändaren som hade en nödsignalsknapp, bara utifall han skulle trilla lite. Det var ju onödigt om han skulle förstöra den i botten av branten. Vi bestämde oss för att skita i kontrollen och istället förklara vart vi varit, den måste ha blåst bort helt enkelt. Lite molokna kröp vi därifrån, rakt på kontrollen! Jajebullar! (minnesanteckning, ridge betyder ås och inte brant) Nu var det tjo och tjim, bara en kontroll kvar och dit skulle vi få traska lite vandringsled.
Jag såg inte längre kartan ordentligt och överlämnade den med frusen hand till Fredrik som omedelbart bröt vår planerade färdväg för att istället ta oss ned strax bredvid stupet vi nyss krälat runt ovanför (men det fattade vi inte då). Vi satte oss en bit ned och hade ett kort men gemytligt rådslag. Ingen ville gå tillbaka upp till vinden och blockterrängen, den var vi trötta på. Vi såg faktiskt hela vägen ned till vad vi uppfattade som dalen, dvs inga stup. Vi såg dock att det var brant, onödigt brant. Beslutet blev att hasa ned på baken, att gå var omöjligt. Sagt och gjort, hasa it was. Efter ett tag sparkade jag loss lite småsten mot Fredrik som gick först. Vi lärde oss av misstagen och gjorde fortsättningsvis så att han gick ned så långt han kom och flyttade sig åt sidan innan jag började röra mig. Klokt, eller rent av mycket klokt, skulle det visa sig då jag direkt sparkade loss en liten sten som knuffade till en större sten osv osv tills en alldeles för stor sten mullrade ned för branten förbi Fredrik.
När vi kom ner började vi kika lite noggrannare på kartan och upptäckte nu att vi gått ned bredvid branten vilket var på fel sida om toppen mot vad vi planerat. Merde! Fredrik tyckte direkt att det här var ett bättre vägval och började gå mot sista kontrollen. Det var bara att hänga på. Min syn hade aldrig blivit bättre utan snarare sämre hela tiden men Fredrik berättade glatt vart vi skulle och hur enkelt det skulle bli att komma dit. Till sist kom vi till den sista kontrollen och kunde ta stigen ned till Ljungdalen och växlingen. Där nere mötte vi Martin och Christian som undrade vad vi hade pysslat med. Martin hade tagit sig upp mot den fjärde kontrollen för att peppa oss men aldrig sett oss. Han gjorde dock misstaget att gå vår planerade väg istället för att ta Fredriks superdupergenväg.
Sista kontrollen låg bara på 880 möh vilket var en smekning för benen
Vid växlingen fick vi beskedet att vi kunde glömma nästa mtb-sträcka, det fanns inte tid till det, utan fick gå på den sista sträckan direkt, dvs löpning och kanadensarpaddling. Mountaineringen upp på Helags som skulle ha brutit av cyklingen hade ingen fått göra pga vinden. Om kanadensarpaddlingen finns inte mer att säga än att vi genomförde den. Jag såg kass, jag paddlade kass och jag sprang kass. Ögontjänare som jag är så sprang vi i vart fall in i mål, på en 9:e plats (skulle det visa sig, då hade vi ingen aning)
Kanadensarpaddling
När vi gick i mål hade vi tävlat i 29 h och 38 minuter. Det längsta jag tävlat utan någon som helst vila. Det var väldigt nyttigt och jag lärde mig förhoppningsvis en hel del som jag har nytta av nästa gång något dylikt spektakel går av stapeln, för då tänker jag var där. Det finns massor av saker vi gjorde dåligt och massor av saker vi gjorde bra men jag är mest stolt över att vi bet ihop och tog oss igenom tävlingen, även om vi inte fick köra hela banan. 13 lag bröt, samtliga av goda skäl så vitt jag vet, men det säger ändå att det var en tuff bana, ”En bana som utmanade även eliten” som Erik Pütsep sa vid banketten.
Stort grattis till Björn Rydvall och Robert Lindberg i Team Haglöfs Silva som vann på tiden 25 h och 28 minuter, och då körde de även cyklingen! Imponerande.
Ha en bra dag!
Andreas
Team MestUte 