C’est la vie

Kristi himmelsfärd var det så dags för årets upplaga av Le Grand Tour. Starten gick i Finspång fredagen klockan 14:00 med beräknad målgång för vinnarna 24 h senare. Enligt vår optimistiska game plan så skulle vi inte vara så många timmar efter…huruvida vi hade rätt eller inte är tyvärr oklart då vi bröt under paddlingen…

Vi tar det från början.

Dagen började med att Johan hämtade upp mig, vi lastade allt och for söderut. Förväntansfulla. Morgonen och förmiddagen gick i stort sett enligt plan. Vi lämnade kajaker, genomförde skill check inför rappellering samt registrerade oss och hämtade kartor i god tid vilket gav oss mycket tid till att studera kartorna och klura ut vägval.

Paddelsträckan på 5 mil inklusive diverse lyft var det vi, med all rätt, fruktade mest men även den längre cykelsträckan (80 km) dag två såg hårig ut. Efter kartarbetet så ansåg vi i vart fall att vi hade en bra plan.

Tävlingen började med en prolog i centrala Finspång med start vid slottet. Se där! Jag hade ingen aning om att Finspång hade ett slott. Prologen var en rogain-orientering till fots i de centrala delarna. Rogain innebär att det är upp till oss vilken ordning kontrollerna skall tas och är ofta en del av prologen för att splittra upp fältet. I detta fall så fanns det inte så väldans många alternativ utan det blev en liten svans som sprang runt och plockade kontrollerna. Vi stämplade in som lag 14-15 4 minuter efter täten (men med 3 min till närmsta bakom) men ett sopigt byte av mig gjorde att vi tappade lite extra.

Den första sträckan (efter prologen) var 20 km mtb som började med en snitslad cykling på mestadels väldigt fin stig. Framme i Lotorp lite nordost om Finspång övergick det i en vanlig mtb-orientering som ledde oss upp till TA1 som låg vid Sandudden i norra änden av sjön Flaten. För min del kändes cyklingen bra medan Johan hade lite bekymmer att komma igång. I vanliga fall så brukar han förnedra mig (jag måste skaffa en trainer till vinterträningen) på cyklingen men nu var det jag som drog oss. Bortsett från att vi var nära att tabba oss på den snitslade cyklingen så gick orienteringen bra. Vikten av att förreka och rita i vägval i kartan på cykelsträckorna går inte att poängtera nog.

Vi hade 11:e tid på mtb-sträckan och stämplade in på plats 11-13. Stämplingarna var analoga och tre lag fick samma tid.

Återigen gjorde jag ett dåligt byte men vi sprang iväg på andra sträckan som var 20 km trekk…dvs löpning…med lätta steg(?). Det kändes faktiskt förvånansvärt bra trots 1:35 h cykling i benen. Hade Johan varit svag på cyklingen så började han nu hitta tillbaka till sitt gamla vanliga jag. Orienteringen flöt på utan några missöden men jag började få lite krampkänningar i benen…bra när man har ett dygn kvar av tävlingen. Jag försökte få i mig lite föda och en macka gjorde susen. Det kändes som att vi sprang ikapp och om fler lag än vad vi blev omsprungna av. Vid en kontroll så dök Fredrik Månsson och Carl Hagström i adventureteam.se upp. De lämnade TA1 före oss så något bra hade vi uppenbarligen gjort…på den senare delen av banan lämnade vi dem strax bakom oss med en Fredrik som inte såg ut att må så bra. Först på slutet så gjorde vi en mindre orienteringsmiss…vi var inte riktigt vakna och missade en stig men det är sådant som händer.

Tiden på sträckan blev 2:43 h vilket var 10:e tid men hela 44 minuter långsammare än första lag…h***ete vad snabba de är! Strax bakom oss kom adventureteam.se in till växlingen som var vid Övre Hävla bruk.

Nu var det så dags för paddelsträckan…det var 50 km i kringelkrokar ned mot Lotorp varav dygnets mörka timmar skulle avverkas under sträckan. Vi räknade med 8-10 h i kajaken och åt lite kall pizza innan vi gav oss iväg. Fredrik och Carl gjorde ett snabbare byte och det sista jag såg av dem var en pigg Fredrik Månsson som studsade ned mot vattnet. Jag borde inte bli förvånad eftersom han är seg som få men 45 minuter tidigare såg han ju riktigt risig ut.

Vi åt upp det vi skulle och hoppade i våra kajaker. Vi gjorde något som jag i efterhand tror att vi var ganska ensamma om…vi paddlade i ryggsäck. I efterhand kan jag även förstå varför vi var ganska ensamma om det…det hade nog testats och ratats medan vi testade det alldeles för kort tid och gjorde bedömningen att det är inte bra men det fungerar. För det första så satt man ganska illa eftersom det var svårt att inte få säcken att ligga på kajaken…dvs den gjorde att man fick en framåtlutande sittställning…för det andra så var det ett ypperligt vindfång vilket inte direkt ökade initialstabiliteten…merde!

När vi kom ut på sjön Regnaren så hade vi lite sydvästlig vind som inte borde ha varit något problem men med taskig sittställning och vindfånget blev det inte direkt avslappnat. Efter ca 10 minuter gick Johan runt men kom upp direkt. Han lärde sig att vatten värms upp långsammare än luft men fick upp värmen under den fortsatta paddlingen. Tyvärr var det dags igen efter ca 30-40 minuter men då kom han inte upp direkt utan låg i vattnet uppskattningsvis 2-3 minuter. Hade han inte förstått tidigare hur kallt det var i vattnet så var han väldigt medveten om det nu. Vi uppskattade att vi hade knappa 20 minuter till första kontrollen och diskuterade om vi skulle gå iland direkt och byta om. Vi bestämde oss för att fortsätta till första kontrollen och se om det gick att paddla upp lite värme i kroppen…det gjorde det inte. Tyvärr så blir det en ond cirkel när man har gått i och blir frusen eftersom man helt plötsligt börjar paddla ännu sämre än vad man gör i vanliga fall. Strax innan första kontrollen gick Johan i för tredje gången och nu gick vi upp på land för att byta om. Johan fick på sig torra kläder och jag kommenderade ut honom på en värmeslinga för att få upp värmen. Dessvärre så fick Johan aldrig upp någon kroppsvärme…så kan det vara om man väljer bort underhudsfettet…och vi fick bryta tävlingen. Det var alla gånger 8 h paddling kvar och ett torrt ombyte var förbrukat…det kändes helt enkelt inte säkert.

Efter att ha fått ringa det kränkande samtalet till tävlingsledningen så blev vi skjutsade till Finspång där vi väntade på våra bilnycklar som vi slugt hade packat ned i en väska som nu var på vift. När vi väl fått bilnyckeln var det dusch och ombyte innan vi for runt och plockade upp vår utrustning som var spridd över hela området. Det sved ordentligt att åka förbi paddelsträckan som nu var magisk! Helt spegelblankt med pannlampssken på sina håll…c’est la vie…

Multisportfotografen Andreas Strand tog en hel mängd fantastiska bilder från tävlingen…se och njut:

http://www.andreasstrand.se/2012/05/le-grand-tour-2012-photocollection/

/Andreas

Som vi gillar att träna – i Solsken!

Helgen har varit riktigt skön och gått i träningens och solens tecken!
Lördagen började med RAW – Stockholm kajak maraton – anordnat av kajaksidan.se

Det var ett 20-tal som tagit sig till Järlagården för att ge sig ut på den ca 40 km långa sträckan, som skulle visa sig innehålla det mesta man kan begära.

Starten gick i smala fina åar, mindre insjöar, ut i skärgården, över Erstaviken, längs Solsidan, Saltsjöbaden och tillbaka via viken in mot Nacka och Järlasjön.

Sträckan var grymt fin och passagen förbi Saltis bjöd på lite ruffigare sjö! Det var några som gick runt, men i stabila Gurun kändes det förhållandevis tryggt.

Lyft vid Tyresö slott

Jag hade lyckats glömma det vattentäta kartfordralet så jag stoppade kartorna i skottet och tänkte ta rygg på nån annan. Planen gick lysande – fram till första lyftet.. Där fick jag lite strul med min nyinköpta kajakvagn och gänget jag hade rygg på försvann snabbare än kvickt! Försökte skynda mig men det resulterade bara i att jag gick fel, vilket jag blev medveten om när jag till slut tvingades lägga ner båten och plocka fram kartorna. När jag väl lyckats hitta till nästa inlägg var jag helt ensam.. Suck.. Det slutade med att jag fick läsa in mig en liten bit på kartan, stoppa ner den i skottet, paddla en liten bit, läsa in mig igen osv – i ca tre mil. Jo, det blev några felnavigeringar men på det stora hela gick det okej.

En anan kille – som hade kartan framme – hade mindre flyt och gick under ett lyft i en cirkel och la i i samma sjö som han kom ifrån, och undrade förstås varför kartan inte stämde med verkligheten…

Efter ca tre mil kom jag dock ikapp några andra och fick lite sällskap sista biten in. Hur gick det då? Jo, jag var ute i 6 h 24 min, inkl ett par fikapauser och de 7 st lyften (på mellan 100-500 m).

Det var skönt att komma i mål och välkomstkommittén bjöd på grillad korv! Världsklass!

Om lördagen bjöd på lite överkroppsträning så var det på söndagen dags för benen att få sig en omgång. Jag och Månsson gav oss ut på ett långpass på racern! Första riktiga långpasset för min del i år – fräscht!

Jag hojade in till Månsson och vi tog oss söderut genom stan och ut mot Gustavsberg och Värmdö för att ta färjan över till Rindö, ytterligare en färja till Vaxholm och mot Sollentuna via Arninge.

Obligatorisk fika på – denna gång på Rindö, i väntan på färjan till Vaxholm

Färjan till Rindö

I Sollentuna stannade vi till vid kanotklubben som hade öppet hus och provpaddlade lite. Rapido 2.0 stod naturligtvis högst på önskelistan och det blev varsin sväng i den innan vi drog oss hemåt igen.

Även söndagen bjöd på strålande sol och 23 grader så cykelbrännan fick sig en rejäl dos!
Sen var det ju det där med första långpasset – jo, det kändes! Månsson hade inte mycket nytta mig, jag fick slita mest hela vägen bara för att hålla rulle! Men drygt 4 h (ca 10 mil) blev det iaf och nu njuter jag av att ha tryckt en pizza och smuttar på ett glas Bordeaux!

Tror jag kommer somna gott ikväll…

Fredrik L

You like to climb?

Jag har länge varit sugen på att testa att cykla racer men av någon anledning har det inte blivit av. Möjligen för att jag känner att jag inte har råd att hålla på med allt samtidigt. Hur som helst gavs en utmärkt möjlighet till road racing när jag var på semsester på Rhodos.

Jag har hört talas om att det är väldigt populärt att cykla på till exempel Mallorca så jag tänkte att det borde rimligen finnas en cykelkultur på Rhodos. Jag gick med besämda steg till receptionen på hotellet och frågade efter cykeluthyrare. Det gick väldigt smidigt, för medan receptionisten ringde den lokala cykelkillen fick jag välja vilken typ av cykel jag ville hyra. Jag valde såklart en racercykel i carbon. Närmare bestämt en Focus Cayo 3.0. För detta fick jag betala 30 euro för en dag.

Min plan var att jag skulle gå upp tidigt nästföljande dag och springa en timme ungefär, för att sedan hämta upp cykeln och ge mig av. Löpningen bara för att jag ville ge mina ben en rejäl omgång.

Kl 06.00 gick jag upp och gav mig ut på en löprunda. Från havsnivå och upp till ca 200 m på en 5 km lång sträcka kändes lagom. Jag tog det väldigt lugnt och kände mig pigg i benen.

Åter på hotellet åt jag frukost och gick för att möta cykelkillen. Han var självklart 15 minuter sen men hade ett leende på läpparna när han mötte mig. Jag frågade var jag skulle cykla och han sa ”you like to climb?” -”yes, yes, climb” svarade jag. Han visade mig en bergsväg som skulle vara vacker och jag antog utmaningen. Innan jag cyklade iväg frågade jag om försäkring. Han skakade på huvudet och sa ”look up on traffic and lock the bike”.

Jag cyklade iväg mot första rejäla stigningen som skulle komma efter en mil ungefär. Det tog lite tid att vänja sig med växlarna men det kändes direkt att det fanns helt andra fartresurser än på moutainbike. Kul tänkte jag.

Första stigningen to ca 5 minuter och svetten rann ned för insidan av min glasögon när pannbandet under cykelhjälmen inte längre kunde hålla emot det stigande flödet. Det var en väldigt brant backe och jag stod upp och trampade hela vägen samtidigt som jag tänkte för mig själv ”yes, yes, climb – I like to climb” och log för mig själv.

Cykelturen böljade upp och ned på serpentinvägarna och jag hann med att se väldigt mycket av den grekiska landsbygden. Jag besökte bland annat byarna Faliraki, Kalythies, Psinthos, Arhipoli, Eleoussa, Apollona, Epta Piges och Kolympia innan jag återvänte till Kalithea. Totalt bjöd vägen på dryga 800 höjdmeter.

Cyklelturen tog ca 3 h 20 min med ett par stopp på vägen för att rasta.

Det var väldigt behagligt att cykla upp i bergen och det var inte så mycket trafik. Jag rekommenderar verkligen cyklingen som ett alternativ till turistbussresor eller solstolen.

Ha det bra.

Martin

Förberedelser inför Le Grand Tour

På fredag går starten för nästa tävling i Svenska multisportcupen, Kolmården Adventure Race, och förberedelserna är i full gång. Det är jag och Johan som kommer att tävla för MestUte medan Fredrik Månsson kommer att köra för adventureteam.se tillsammans med Carl Hagström.

 

I år har Kolmården tagit över arrangörsskapet för Le Grand Tour (LGT) som tidigare år har körts i Värmlands mörka skogar. LGT har en beräknad vinnartid på 24 h och det ska bli väldigt kul att få mäta sig mot de andra lagen i en så pass lång tävling. Anmälningslistan behöver inte skämmas för sig.

 

Så här två dagar innan start så är det pyssel och plock för att få ihop all utrustning och planering. Johan och jag har provat att paddla lite med en rejält fylld ryggsäck vilket vi borde ha gjort tidigare, men varför göra idagvad du ändå kan skjuta upp till morgondagen?

Efter paddlingen åkte vi ned till MestUte för att köpa våra nya regnställ, det blev Haglöfs Endo-serie som verkar grymt bra! Riktigt snygg och självklart funktionell, alltid function before fashion Så här snyggt klädda kommer Johan och jag vara när vädret vill oss illa.

 

När vi ändå var på MestUte passade Pontus på att skryta om den paddling han, och ett stort gäng till, skulle göra till Svenska Högarna i helgen. Det är den andra havsturen för året i MestUtes regi och Pontus lurade nästan med oss på någon paddling, får se om det hinns med i höst. För de som är intresserade så finns turerna här: http://www.mestute.se/index.php?option=com_content&view=article&id=86&Itemid=107

 

Nu är det dags för sängen så att jag orkar upp i tid imorgon, på schemat står packning och kärlek åt cykeln. Helgens tävling går att följa live via den här länken: http://www.kolmardenadventures.com/kar/live.php

 

Sov gott!

 

/Andreas

”Pers” på milen som jag firade med Jackie

Idag är det den 12 maj och Göteborgsvarvet går av stapeln. Min grundtanke var att springa ett eget Göteborgsvarv men kände efter lite och tänkte att jag springer en mil snabbt istället och avslutar med lite crossfit.

När jag öppnade dörren öppnade sig himlen och jag fick återvända in för att dra på mig en regnjacka. Efter de första trehundra meterna kände jag hur benen började domna bort av det kalla regnet och jag tänkte att det kändes bra. Luften full av syre och ganska pigga ben gjorde att jag sprang på i bra fart. Kvalité i varje löpsteg tänkte jag för mig själv.

En annorlunda trötthetskänsla infann sig efter ungefär halva sträckan. Flåset var bekvämt, benen var någorlunda pigga men jag var ändå trött. Jag kom fram till att det var psykiskt. Jag är inte van att springa så fort. Jag valde att fortsätta koncentrera mig på varje enskilt löpsteg och struntade i att kolla på klockan.

När jag kom fram till medbacken, som är lite seg och lång, försökte jag trycka på uppför. Nu kändes det att jag sprang, pulsen och flåset ökade och magen började göra ont. Såja bara 1,5 km kvar tänkte jag. Efter ytterligare några minuter befann jag mig på vår gata och tryckte på i en svag uppförslutning ända fram. Jag stängde av klockan och kunde notera att jag sprungit 10145 meter på 42:00 min. Milen på ungefär 41:30. Nytt personligt rekord. Det kändes härligt och jag gick upp för trappen med ett leende.

In i hallen, av med kläderna och på med nya kläder för att gå och fira med Jackie. Jackie är en crossfitövning som går ut på att man kör roddmaskin 1000 meter, gör 50 thrusters med 20 kg och 30 pull ups så snabbt man kan. Ok det kanske inte gick jättesnabbt idag men jag är nöjd ändå.

Ha det bra!

Martin

Nattjobb, tårta och långpass

”Running is a big question mark that’s there each and every day. It asks you, ‘Are you going to be a wimp or are you going to be strong today?’” – Peter Maher, Canadian marathon runner

Ja mes eller stark på min 33 årsdag var frågan. Jag hade sovit 5,5 h efter nattpasset och fått i mig en omelett som brunch och något senare dök några familjemedlemmar upp för att äta tårta. Efter en stund blev jag rastlös och bestämde mig för att jag skulle springa 27 km. Till Vilsta (3,5 km) och sedan två varv på det ganska tuffa milspåret och tillbaka. När jag tänkt färdigt tog jag på mig löparkläder, ryggsäck med vatten och gav mig ut.

Jag öppnade väldigt lugnt de första kilometrarna. Lagom för ett långpass tänkte jag, med vetskap om att jag nästan alltid springer för fort. Pulsen låg mellan 150-160 slag per minut och jag kände mig knappt anfådd. Jag hann tänka mycket och var nästan förvånad när jag sprungit 1 mil på 50 min. Jag hade min vana trogen höjt tempot och valde att ta det lugnare igen.

Vid 15 km började det kännas i benen och vid 18 km tänkte jag att ”det är efter 18 km långpasset börjar”. Precis vid 2 mil, som passerades på 1 h 45 min, kom första krampkänningen i högervaden och dessutom en väldigt lång uppförsbacke. Jag tog det lugt i backen tills min granne Jocke (stark löpare som fuskat en del med multisport) kom bakifrån i bra fart och klappade mig på axeln. Jag fick lite extra energi och hakade på ett par hundra meter innan han vek av på ett annat spår. Jag fortsatte i bra fart en stund till men kände mig nu rejält trött i låren och det krampade bra i högervaden. Tempot gick åter ner.

När jag sprungit färdigt i Vilsta och var på väg hemåt gick det sakta, strax över 6 min per km. Jag hade så ont i låren att jag valde att stanna och gå lite. Big mistake. Efter det kom jag inte igång igen och jag fick gå de sista 2 km skamset. Totalt blev det 25 km på 2 h 15 min. Helt ok trots allt.

Så var jag en mes eller var jag stark? Varken eller skulle jag vilja påstå. Långpass kräver förberedelse i form av sömn och mat. Det kräver även att man har med sig energi och salt i nödfall. Nu fick jag trycka i mig resorb och värktabletter efter passet istället men det funkar ju det med.

Ha det gott!

Martin

Tävlingslika intervaller

Johan är den i laget, i vart fall av Eskilstuna-fraktionen, som har mest och bäst idéer när det gäller träning. Förra veckan bjöd han in till intervaller. Under uppvärmningen försökte Johan, ödmjuk som han är, lyssna av Marcus och mig för våra planer. Visa av erfarenheter slängde vi ur oss lite intervall-fraser, typ 70-20, 10 st 3-45, för att verka initiativrika, vi visste att Johan hade en plan klar…det hade han. Vi skulle köra intervaller som var så tävlingslika som möjligt.

Vi startade på gräsytan mellan Djurgårdstornet och Strängnäsvägen. Första biten var obanat upp till tornet, för de som inte sprungit där så kan jag säga att det är brant, rejält brant. Uppe vid tornet blev det några 100 m grusväg svagt lutandes utför och tanken var att vi där skulle växla och öka. Det blev sedan stig tillbaka mot Strängnäsvägen och ut i spenaten igen, Johan hade sett en annan höjd som skulle besegras, den var dock beskedlig jämfört med första stigningen. Efter höjden blev det obanat och stig tillbaka till Strängnäsvägen och starten.

Två varv blev en intervall på ca 11 min, vi rev av tre stycken innan det blev nedvarvning. Det är inte sista gången vi körde de här intervallerna. Jag tyckte att de var fantastiska, benen bad om nåd som sig bör under intervaller.

Ha en bra dag!
Andreas

Smart Ull

”Ull är bra för det håller värmen även när det är blött” sa MestUtes VD till mig (mfl.) under en paddeltur i Skärgåden. Just då tyckte jag inte alls att ull var varmt och ställde mig kanske lite frågande till påståendet.

Jag tycker dock att ull är ett fantastiskt material och jag fick vatten på min kvarn häromdagen. Jag var på UV-rugbyträning och hade glömt mina obligatoriska strumpor (för att inte få skavsår av simfenorna) vilket gjorde att mina löparstrumpor i just ull fick rycka in som backup.

Efter 2 timmar i bassängen var strumporna blöta och det var dags för mig att springa hem (7 km). Det var med lite ångst jag satte på mig strumporna och skorna för att springa hemåt. Jag glömde dock bort vätan och fokuserade mer på smärtan i mina ben efter ca 3 timmars träning.

När jag kom hem och tog av mig skorna gjorde jag en fantastisk upptäckt. Strumporna hade torkat och jag frös absolut inte om fötterna. Det blev ett ”hallelulja moment” för mig och jag kände att jag måste tillägna mina strumpor ett blogginlägg så att ingen av er missar fördelarna med ett par bra ullstrumpor. Strumporna finns såklart att köpa på MestUte.

Ha det bäst!

Martin