Vi vaknade ett antal gånger i husvagnen under natten inför tävlingen. Det var inte för att Andreas, som jag sov sked med, snarkade hejdlöst utan för att ett rejält regnväder drog in under natten. Det var så pass att tävlingsledningen beslutade att lägga ut ytterligare av bansträckning på asfalt. Det gjorde att det blev rejält hög fart på långa sträckor men också ordentligt sugande underlag på sina håll där sträckningen gick på stig/skogsvägar.
En rejäl grötfrukost och bussen från Mora till Sälen vid 6-tiden. Hamnade bredvid en trevlig kille från Sundsvall som likt mig dragits med en skada en tid. Vi hade dessutom deltagit på samma multisporttävlingar utan att känna igen varandra. Världen är liten..
Tanken att ta de lugnt från början försvann som vanligt när startskottet gick. Den första stigningen blev, istället för en lagom backe att smygstarta och bygga upp lite värme i kroppen, en lämplig sträcka att ta placeringar – vilket också gick bra. Liksom det gick bra att trycka upp pulsen som var uppe och nosade på max! Ja, ja, bara 8 mil kvar…
Som nybörjare på långlopp hinner man dra en del lärdomar under resan.
* Ligger man längst bak i en klunga så blir det ett himla jojo-åkande – trampa max, bromsa, trampa max osv. Det är jobbigt i längden. När någon framför dig dessutom inte orkar gå med riskerar man att tappa klungan. Vilket naturligtvis hände.
* Nästa lärdom är att när man sen ska ta ikapp klungan ska man inte göra det ensam. Själv i motvinden för att gå ikapp en klunga som växeldrar är jobbigt! Efter att ungefär halva avståndet var intaget kände jag att jag var nära att spränga mig. Fick naturligtvis slå av på takten och förbanna mig själv för totalt onödigt kraftuttag.
* Jag hamnar sen i en bra klunga och tänker inte begå samma misstag igen så jag letar mig fram till den främre delen. Ligger man där framme måste man hjälpa till att växledra. Jag funderade på hur jag, likt Petter Northug, skulle hålla mig ifrån tätpositionen och bara glida med, men jag är nog mer lik Anders Södergren i det läget och bidrog istället mer än de flesta andra.
Sista milen var krampen nära och började sakna lite energi i kroppen. Där fick jag dock en stark rygg att gå på som jag kunde hålla hela vägen in till Mora – och kunde som tack dessutom spurta ner honom på upploppet! Att vi slogs om plats 170 är oväsentligt – att jag vann spurten var det som räknades 
Loppet var väl anordnat och passar allt från motionären till eliten. Det var mycket funktionärer som såg till att allt fungerade bra.
Sammanfattningsvis var loppet en enda lång pina med en varierande smärta från start till mål. Precis lika skön som vilken tävling som helst med andra ord 
Finnmarksturen nästa!
/Fredrik L
