Orienteringsträning på tisdag

På tisdag drar Nattserien igång. Jag tycker att det är relevant och rolig träning inför säsongen. Det är OK Tor som arrangerar och jag klipper in informationen från deras hemsida.

- – -

Äntligen dags för Nattserien!

2014-02-22 22:02

Nu drar vi igång nattserien, OK Tor hälsar välkomna till säsongens första nattserie vid Årbystugan.

Parkering vid Årby IP, samling kl 18 vid Årbystugan och start kl 18.15.

SportIdent och reflexstavar, medtag SI-pinne.

Se upp för fordon vid passage av vägar!

Dusch, bastu och ombytesmöjlighet finns i Årbystugan.

Välkomna hälsar OK Tor

Som vanligt kostar det 50 kronor för de som inte är medlemmar i någon lokal OL-klubb.

Själv tänkte jag köra mellanbanan för att ta det lite piano med fossingen.

Ses vi där?

Andreas

Mörker och solsken

Jaha, vad händer här? Lever laget? Tränar laget? Är det några tävlingar på gång?

Svaren är; Inte mycket. Ja, men knappt medlemmarna. Sådär. Trots allt så ja.

Senaste månaderna har varit ett mörker med skador, sjukdomar (egendiognastiserad döds-twar) och annan skit. Själv har jag mellan sjukdomarna kört alternativ träning och rehab vilket förvisso har gått över förväntan. Jag hade verkligen längtat efter en go vinter med bra träning men har fått kämpa med motivationen som skadad. Istället för långpassen på söndagar som förra året blev ett riktigt rolig myspass med alla möjliga deltagare så har det blivit fokus på styrketräning och rörlighet,

Allt är dock inte bara mörker. Rehabiliteringen har gått bättre än förväntat för mig så det kanske hinner bli något myspass någon söndag framöver? Vi i laget skall även arrangera vår första tävling vilket ska bli väldigt spännande. Eskilstunapolisens idrottsförening skall arrangera svenska polismästerskapen i multisport 2014 så det finns en del utmaningar att ta tag i, en del misstag att lära sig av och en hel del kul att upptäcka. Är ni nyfikna på hur det går med det så finns det mer att läsa på http://2014policeadventure.wordpress.com/

Vi har även anmält ett lag till Le grand tour, den första deltävlingen i Swedish adventure racing series, vilka som ska tävla är dock ännu oklart.

 

Ha en bra dag!

Andreas

Vinterlöpning

Äntligen snö!

Jag ska inte påstå att det slår en dag i maj men det är något särskilt med att springa i snö. Jag vet dock att en hel del missar det till förmån för löpband eller annan konditionsträning inomhus. En motivering brukar vara att det är kallt eller halt vilket rätt utrustning löser.

Kylan löser man med rätt kläder. Jag vill gärna frysa lite när jag börjar så brukar det bli bra när väl kommit igång.

Halkan löser man bäst med dubbar. Jag sprang hela förra vintern med lösa dubbar från best-grip.se som jag satte i mina Inov-8. Fördelen mot att köpa färdigdubbade skor är att det går att dubba favoritskorna (kanske inte om det är Five Fingers). Det går även att ta bort dubben utan att de förstörs så skulle man vilja dubba ett annat par med samma dubb så går det bra. Alternativt att man vill flytta dubb efter hur man springer, jag märkte efter någon löptur att några dubb på hälen inte satt riktigt hundra så jag flyttade dem enkelt till där jag behövde dem. När man köper dem får man med ett verktyg så monteringen är busenkel. Jag sprang som sagt hela förra vintern med dubben och de är fortfarande vassa.

Rekommenderas!

image

Ha en bra dag!
Andreas

RAID Uppsala…eller Storvreta faktiskt

I söndags var Johan och jag iväg till Storvreta för att köra RAID Uppsala. Det var tydligen 12:e gången den avgjordes vilket borde göra den till en av de äldsta tävlingarna? Tanken var från början att Martin och jag skulle ha tävlat men han har blivit Byggare Bob och har haft lite annat att tänka på den senaste tiden. Både Johan och jag var lite slitna och förkylda efter SPA men bestämde oss samma dag som anmälan gick ut att RAID vore ett kul avslut på säsongen. Kul med en så stor tävling, 20 startande herrlag i RAID Plus som vi körde och totalt 116 lag på startlinjen (om jag räknade rätt).

Utdelningen av kartor mm öppnade 0700 med start 0900 – nackdelen med en tävling i slutet av oktober då dagsljuset börjar begränsas. Vi startade hemifrån 0536 med -2 grader utanför bilen.

Tidigt och kallt...

Tidigt och kallt…

I Uppsala var det än värre. -5 grader vid starten och vi hade stora bekymmer med hur vi skulle klä oss. Som de fegisar vi är så funderade vi på att lägga torrdräkterna vid kajakerna för att ta på oss dem vid växlingen ut på paddlingen. Vi kastade de tankarna åt sidan då vi aldrig sett några riktiga multisportare bete sig på det sättet. Istället hörde vi Hans Stipeks bevingade ord ”Det som är så bra med ull – är att det värmer även när det är blött.”, och tog på oss ullstrumpor istället för torrdräkt. Likvärdigt!

Frostig TC

Frostig TC

Tävlingen började med en snitslad löpning där vi låg 7:a in mot växlingen till den korta löpningen ned till kajakerna. Vi gjorde en ganska bra löpning och låg nog på ungefär samma plats ned dit. Vi tog även med oss regnbyxor att dra över tightsen för att slippa sitta så blött i vart fall. Paddlingen gick ganska bra men blev kall som f*n. Det måste ha varit fusk-ull i mina strumpor. Det var i vart fall en mäktig känsla att paddla surfski och höra isen krasa i strandkanten av bogvågen samt se hur det lade sig ett lager is över båten, dessvärre även över skorna. Vi tog någon placering och kom nog upp som 5:a eller 6:a. På den följande löpningen tillbaka till TC tappade vi en placering då jag hade lite svårt att springa på utan känsel i fotsulorna.

Cykling följde och det gick ömsom vin, ömsom vatten. Orienteringen var lite mer knepig/elak än vanligt med kontroller som satt så att man var tvungen att hoppa av cykeln för att kunna stämpla. Oftast sitter de så att man bara kan stanna till med hojen. Vi tyckte att cyklingen gick ganska bra tills vi såg att vinnarna av tävlingen, Jöta/Powerbar, på båda cykelsträckorna totalt slog oss med 40 minuter!

Det första långa orienteringen rullade på och det gjorde även cykelturen tillbaka till TC, så fort vi kunde. När vi sprang in mot växlingen från orienteringen ut på cykel så mötte vi Team Squeezy Nutrition och när vi var på väg ut på cyklingen mötte vi Stockholm multisport/Afterwork. För första gången på länge så låg vi inte i ett vakuum! Vi brukar hamna i ingenmansland där vi inte känner oss jagade och heller inte hittar någon att jaga, men nu fick vi både och! Rackarns så kul!

Ut på sista sträckan som var en löporientering på knappa 9 km så var det inte bara kul. Jag kände mig seg och fick verkligen ligga i för att hålla Johans rygg. Elak som han är så hetsade han mig om att Stockholm multisport/Afterwork skulle komma ikapp om jag inte skärpte mig och det var ju varken han eller jag intresserad av. De kom dock aldrig ikapp oss, däremot fick vi syn på Team Squeezy Nutrition med 4 kontroller kvar. Vi tappade dom i skogen men fick syn på dem vid nästa kontroll. De sprang åt vänster! Skulle vi hänga på dem och hoppas att vi var starkare eller chansa och gå höger? Daredevils som vi är (minns torrdräkt vs ull) så tog vi det andra vägvalet och jag gjorde vad jag kunde för att hänga på Johan. Till nästa, och näst sista, kontroll kom vi samtidigt som dem, bra vägval! Johan tittade på mig och frågade om jag hade något att ge. Det hade jag inte men en av lagmedlemmarna i Team Squeezy Nutrition var Scott Cole som har ett tämligen gediget CV när det gäller multisport (vinnare HÅEC, tävlat i VM osv osv), det vore helt enkelt gött att slå honom. Till sista kontrollen (50 m innan mållinjen) så gjorde jag vad jag kunde och tog Johans rygg (vet knappt hur karln ser ut framifrån). Antar att Scott och hans lagkamrat inte såg det som en lika stor skalp att spöa vinnarna av polis-SM 2011 och 2013 för de försökte nog inte ens.

Efter drygt 6 timmars tävling så var det jätteskönt att äntligen få sig en varm dusch, särskilt med tanke på vädret. Eller, det hade varit jätteskönt med en varm dusch. Allt varmvatten var slut och jag gissar att lösningen på det är att vara snabbare nästa gång. Ljuvligt med en uppfriskande dusch efter att ha tävlat i minusgrader, kanske nollgradigt på slutet av tävlingen. Nåväl, ett värdigt slut på säsongen blev det i vart fall!

Grattis till Jöta/Powerbar som verkligen visade vart skåpet skulle stå.

Länk till resultatlistan: http://www.oklinne.nu/raid/resultlist.php

Nu siktar vi mot nästa säsong – det sprids redan skvaller om festliga tävlingar :-)

Ha det bra!

Andreas

En stor fisk i ett litet hav? – SPA 2013

”Det är roligare att vara en stor fisk i ett litet hav än att vara en liten fisk i ett stort hav” sa Johan efter segern i SPA 2011. Det kanske var att ta i efter en seger men nu med två raka segrar kanske vi får lov att säga att team MestUte är en stor fisk i vattenpölen Multisportandepoliser?

Vi hade innan tävlingen sagt att vi åkte dit för att försvara vår titel och det var verkligen skönt att infria – främst våra egna – förväntningar och mål. Vi vet att det finns mängder av vältränade kollegor runt om i landet men vi var också ganska säkra på att få tävlade civilt i den omfattning som vi gör, särskilt tillsammans. Det skulle visa sig att vår rutin skulle spela en inte helt oviktig roll.

Välpackad buss.

Välpackad buss.

Tävlingen var, som vanligt, uppdelat i tre etapper. Effektiv tävlingstid för vinnarna var beräknat till 20 timmar.

Etapp 1

Etapp 1 startade midnatt mellan torsdag den 19 september och fredag den 20 september. Vi hade fått ut de flesta kartorna och hunnit läsa in oss på dem under kvällen. Tävlingen startade dock mitt i Höör med en rogain-orientering som vi fick kartor till först efter en kortare löptur genom Höör, ledsagade av en polisbil med blåljusen påslagna. Som sig bör när ett SPA startar!

Starten på torget i Höör

Starten på torget i Höör

Rogain innebär att kartan har ett antal kontroller som de tävlande får ta i valfri ordning, ett ypperligt sätt att sprida ut startfältet lite då det är högst osannolikt att alla tar samma vägval. Vi sprang på helt ok och även kartläsningen gick ganska bra. Vi kom in till växlingen några minuter bakom Piketen Stockholm som ledde och efter växling gav vi oss ut på inlines.

Jag gjorde ganska omgående en orienteringsmiss då jag hade lite svårt att se på kartan vilken väg vi skulle ta ut ur Höör, 50 000-del är inte alltid så tydlig. Bortsett från det så gick även inlines-sträckan helt ok.

Vid växlingen ut på etappens tredje sträcka, en mtb-sträcka, så fick vi veta att vi tappat ytterligare mot Piketen samt att inlines var deras sämsta gren, vi låg nu 12 min bakom. Läge för panik? Vi hade ju siktat på att vinna och även varit korkade nog att berätta det för alla som frågade. Det var här jag påstår att vår rutin spelade roll. Istället för att stressa vilket innebär misstag så körde vi på som vanligt. Vi visste att en tävling på 20 timmar inte skulle avgöras någon timme in i tävlingen. Cyklingen var fin och vi kände igen delar av den från när vi körde Frosta Adventure Race i våras. Sträckan var delvis på mtb-ol-karta (skriver man så?) vilket var roligt. Vi hade nu lämnat Höör bakom oss och skulle till Stockamöllan där det låg en kanot och väntade på oss för 90 minuters paddling.

Om inlines var Piketen sämsta gren så var vi nog lite rädda för paddlingen. Vi hade tränat en gång innan tävlingen. Delvis eftersom det är lite logistiskt bökigt för oss men framförallt så nedrans tråkigt jämfört med surfski som vi paddlar i vanliga fall. Oj så fel vi skulle ha både om vår kapacitet och om roligheten! Sträckan gick medströms på Rönne å som slingrade sig fram genom den skånska myllan. Det var natt och dimma så pannlampan skapade bara en vägg framför oss, jämför att köra bil med helljusen påslagna vid dimma. Tack och lov så var det månklart och vi hade viss hjälp av månen. Det som gjorde paddlingen så rolig var att det fanns mängder av fallna träd, stenar och även något mindre vattenfall (typ 3 dm men ändå). Otaliga gånger fick Johan som satt längst fram hoppa ut och dra loss oss, balanserandes på hala stenar. Kombinera allt det med månklar natt utan pannlampa så har du hur kul som helst! Vi var heller inte så sopiga på paddlingen skulle det visa sig…

In till växlingen hade vi tagit in på Piketen så pass att de var kvar vid växlingen när vi kom dit. Vi försökte växla så fort det bara gick men var tvungna att byta till torra tröjor och en skaljacka (Haglöfs Endo fungerade även i Skåne) då vi frös något fruktansvärt efter paddlingen. Vi kom dock raskt ikapp Piketen och hängde ihop skapligt ett tag. Fredriks mage ställde dock till bekymmer och vi fick stanna några minuter för att lösa ett bekymmer som det inte gick att vänta ut. Vi kom sedan inte ikapp Piketen förrän i slutet av cyklingen då de stått och letat efter en kontroll som saknades/var stulen/uppäten av troll. Därifrån gjorde vi mer eller mindre sällskap in till etappmålet i Norra Rörum. Piketen fick, helt korrekt kanske tom lite snålt, 4 minuters avdrag eftersom de letat efter en kontroll som inte fanns.

Etapp 2 skulle starta 12:00 och klockan var nu 08:06. Äta, duscha, fixa utrustning, sova – ungefärlig prioritetsordning. Vi hann i vart fall få 45 minuters sömn i bagageutrymmet på bussen. Jag har sovit på bättre ställen…

Om du ska sova tillsammans med ytterligare två vuxna i en minibuss, ställ den i skuggan. Och öppna dörrarna Ett gratis tips.

Om du ska sova tillsammans med ytterligare två vuxna i en minibuss, ställ den i skuggan. Och öppna dörrarna Ett gratis tips.

 Etapp 2

…startade som en omvänd jaktstart. Då vi låg på andra plats startade vi 4 minuter före Piketen som ledde. Första sträckan var inlines tillbaka till kanoterna. Vi visste att vi var starka på paddlingen och hade ingen lust att låta Piketen få vittring på oss. Jag gick på rött i stort sett hela sträckan då skidåkar-Johan och skidåkar-Fredrik drog upp ett tempo jag knappt behärskade. Vi åkte i vart fall fort då vi körde om väldigt många lag som startat före oss.

Ett snabbt byte för att hoppa i kanoterna igen. Mycket nöjda kunde vi konstatera att Piketen förmodligen tappat redan på första sträckan, men nu var vi jagade. Paddlingen gick fort även i dagsljus och vi paddlade om ytterligare lag.

Efter paddlingen var det en mtb-sträcka som det inte finns så mycket att säga om mer än att slutet var häftigt. Lika mycket som mina lår grät, lika mycket skrattade cyklist-Johan åt serpentinstigningen upp till växlingen ut på en riktigt, riktigt fin löpsträcka i Söderåsens nationalpark.

Söderåsen var inte vad en fördomsfull sörmlänning hade förväntat sig av Skåne. Det var en djup dal som vi dessvärre skulle ned i. ”Dessvärre” eftersom cyklarna låg kvar på åsen och väntade på oss och jag nu började bli lite mosig, dels av tävlingen i sig, dels eftersom jag sovit 45 minuter sedan morgonen innan. Vi kravlade oss i vart fall runt löpningen, jag med inte obetydlig hjälp av Johan och Fredrik. Någon av dem drog mig men jag minns inte vem så båda får en dunk i ryggen.

Cyklingen från Söderåsen var sådär att man inte ville sluta skratta. Fantastisk lövskog med fina stigar! Dessvärre slutade den och övergick i asfalt, då slutade man skratta. Vi började nu känna av tröttheten och tempot sänktes, tack och lov var det inte så långt kvar.

Etappens näst sista sträcka var en rogainorientering på Skåne Djurpark. Vi rörde oss knappt snabbare än vad en barnfamilj brukade göra på djurparken. Hur mycket skulle vi tappa mot piketen? Vi fick ingen exakt svar från funktionärerna mer än att de inte var långt efter. Sista cyklingen in till torget i Höör var gjord i ett nafs och nu skulle bara en zipline genomföras. Tiden hade stannat men om inte alla i laget genomförde momentet skulle det bli tidspåslag. Som om man inte skulle vilja slänga sig ut från ett hus?

Mitt i prick! (observera den välta soptunnan och segergesten)

Mitt i prick! (observera den välta soptunnan och segergesten) © marr.se

Vi slängde oss ut från huset, vissa mer våldsamt än andra, och ställde oss och väntade på Piketen – och väntade. 16 minuter hann gå innan de dök upp vilket innebar att vi nu ledde tävlingen med 12 minuter! Jäjj!

Nu var det kroppsvård, materialvård, tältuppslagning, pizzaätning och kartrek på schemat. Merde! så trötta vi var. Det blev ett rappt kartrek då sovsäckarna hägrade. Vi var till och med så trötta att vi hoppade över rödvinsglaset vi hade planerat till pizzan. Förstår ni att Johan nekade rödvin?! Jag repeterar, Johan var så trött att han tackade nej till rödvin. Var det ett bra eller dåligt tecken – ingen visste.

 Etapp 3

Den stora massan startade redan 0600, ledarna (vi) startade 0700 med jaktstart för dem som låg inom en timme efter oss. Det var bara piketen som gjorde det och de startade 12 minuter bakom.

Paddling på Sätoftasjön och Östra Ringsjön var första sträckan och det var dimmigt som bara den. Vi valde bort raka vägen då det inte fanns så mycket mer att sikta på än gröt till förmån för det fega alternativet att följa strandlinjen för att lättare kunna navigera. Det skulle visa sig vara ett bra val.

Min hat-gren inlines följde. Hatet berodde på att jag fick slita rejält varje gång skiten skulle på fötterna. Sträckorna såg ut som så att Johan och Fredrik for iväg, jag tog i allt jag hade med mina fåniga, korta, ineffektiva skär, jag försökte flåsa/skrika åt dem att jag tappade, de väntade in mig – repetera.

En bättre sträcka följde, rogainorientering. Vi gick bra på kontrollerna och höll bra fart. Vi visste ju att Piketen jagade. 35 minuter senare var vi tillbaka vid växlingen och skulle vi nu ut på en lång cykling. Vi frågade hur långt efter oss Piketen hade växlat ut på rogainen och fick till svar att de ännu inte dykt upp. Va?! Ännu inte dykt upp? Hade vi dragit ifrån ytterligare 23 minuter på de första 90 minuterna? Tydligen. Senare fick vi veta att de hade försökt att gå rakt över sjön och paddlat helt galet.

Det var med en lätt bismak av guld vi gav oss ut på cyklingen. Det var inga större svårigheter som skulle möta oss orienteringsmässigt och vi hade nu råd med en hel del fuck ups som punktering, dåligt skytte, Fredriks mage med mera. Hade gårdagens cykling varit festlig så var nästan den här jättefestlig. Sträckan var i stort sett på Skåneleden och bitvis var det tekniskt och gött medan det på andra delar var sådan där underbar lövskog, lööv it! (ledsen för den, kunde inte låta bli).

Skyttet följde, 4 bom på 9 skott för laget. Vem som bommade 2 skott är irrelevant då det är en lagsport (jag bidrog faktiskt med hygglig orientering stora delar av tävlingen).

Hans skor är 22 gram lättare än våra...det är bara därför han ligger före oss.

Hans skor är 22 gram lättare än våra…det är bara därför han ligger före oss. © marr.se

Bara två sträckor kvar!

Bara två sträckor kvar! © marr.se

Nu var det 45 minuters inlines kvar innan vi kunde slänga i kanoterna för 30 minuters paddling in i mål. Det var nästan skönt att knyta på sig sina inlines och veta att det var sista gången. Det var även en ganska snabb sträcka vilket bidrog till glädjen, enligt GPS-klockan var jag uppe i 39 km/h som snabbast – tumme upp!

Dimman hade nu lättat och vi siktade rakt på mål. Efter 18 timmar och 6 minuter effektiv tävlingstid klev vi genom målbågen som segrare. Så. Förbannat. Skönt!

Podiet

Vi vill så här i slutet av världshistoriens längsta blogginlägg tacka några.

  • Alla deltagare för gött motstånd.
  • Arrangörerna för en väldigt fin bana och ruskigt goda hamburgare.
  • Vår assistent eftersom vi aldrig hade klarat det utan dig.
  • Länspolismästare Mats Kirestam för att du tycker att friskvård är något att satsa på.
  • Våra närmsta chefer som även de tycker att friskvård är något att satsa på.
  • MestUte för att vi har så bra utrustning och är så snygga i kläder från Haglöfs.
  • Inov-8 för att vi aldrig halkar (och är snygga).
  • Eskilstunapolisens Idrottsförening för all stöttning.
  • Våra familjer som står ut med all träningstid och fåniga inköp (ja, det perfekta antalet löparskor är n + 1).
  • marr.se som låter oss använda hans bilder. Se fler bilder på http://marr.se/spa-2013-bilder-swedish-police-adventure/
  • Säkert många fler…

Hoppas att vi ses nästa år då korta polis-SM i multisport arrangeras i Eskilstuna.

Ha en bra dag!

Andreas

24h Helags blev drygt 29h utan Helags

19-20 juli gick multisport-SM av stapeln i och kring Ljungdalen. För er som inte vet vart Ljungdalen är placerat så är det ungefär här:

Karta med LjungdalenSom ni kan se är det i de svenska fjällen. Mysigt och spännande med berg, fjällbjörk, lämlar och Plupp!

I år var SM en 24h-tävling, dvs vinnaren beräknades ta sig runt banan på 24 timmar. Det var en utmaning som jag hade sett fram emot länge. Jag tävlade under namnet Team MestUte tillsammans med Fredrik, Martin tävlade med Christian (som jag tidigare tävlat med) under namnet Team MestUte 016. Det här inlägget kommer i stort bara röra min och Fredriks tävling då jag har svårt att svara för Martin och Christian.

Tävlingen börjar långt innan startskottet går, det är utrustning som skall fixar, mat skall planeras, ett tidsschema över tävlingen skall ordnas osv osv. Jag spenderade veckan innan SM på Mallorca för att vänja mig vid värmen och badtemperaturen som skulle möta mig i Ljungdalen (alternativt så hade jag bara en väldigt skön semester som enbart gjorde mig fet och slö). Det gjorde inte planeringen lättare men Fredrik och jag kunde lösa det mesta via hotellets usla WiFi. Jag hade även beställt hem en del prylar som jag skulle kunna hämta upp när jag kom hem.

Trots att vi var bittra konkurrenter så delade Martin och jag transportmedel upp till Ljungdalen, vi åkte på onsdagen då torsdagen skulle bjuda på registrering med utlämning av kartor samt tävlingsmöte.

Snart framme i Ljungdalen

Snart framme i Ljungdalen

Torsdagen och fredag innan start bestod av en hel del plock med utrustning. Tävlingen var osupportad så vi skulle packa boxar och kajaker som arrangörsorganisationen flyttade runt åt oss.

Strax start

Strax start

Start

Start

Tävlingen startade med en prolog där vi, kors i taket, blev blöta. Vi skulle följa en förlöpare som ledde oss på en löptur genom Ljungan, skrevdjupt vill jag minnas att det var, och sedan tillbaka till växlingsområdet där vi gav oss ut på en kortare bike and run-sträcka. Bike and run innebär att ni har en cykel på två tävlande.

Den första sträckan, förutom prologen, var en väldigt kort och enkel orientering som avslutades med luftmadrasspaddling i Ljungan. Grymt roligt!

På väg ut på sträcka 1

På väg ut på sträcka 1

Lite ont om vatten var det, försökte hoppa liggandes för att ta mig över stenarna

Lite ont om vatten var det, försökte hoppa liggandes för att ta mig över stenarna

Till sträcka 2 var det bara att raskt släppa ut luften i madrasserna och spänna på dem på ryggsäcken. Nu var det en cykling upp till en fjällsjö där det skulle orienteras på sjön, på luftmadrass. Det var ganska mycket uppför och skönt att få lite värme i kroppen efter allt badande.

På väg mot sjön

På väg mot sjön

Den värmen försvann dock snabbt när vi började paddla. Det var uppskattningsvis 10 grader i vattnet och trots att vi pga blåst fick springa längs med stranden där det gick så blev det kallt. Jag lyckades inte öppna ventilen på min madrass när vi var klara och fick sätta kniven i den (jag har nog glömt att berätta det Johan men jag är skyldig dig en ny madrass). Hade cyklingen till sjön bjudit på positiva höjdmeter var det nu dags att få lön för mödan. Det var riktigt rolig cykling tillbaka mot Ljungdalen, särskilt för Fredrik som låg bakom mig och fick se min otb när framhjulen satte sig i en gyttjegrop. Innan växlingen skulle tävlingens repmoment genomföras. Det var en flying fox över ett vattenfall. Samtliga lag hade 20 min stopptid, dvs de var tvungna att vänta på platsen i 20 min även om de var klara tidigare.

Jäääääjjj!

Jäääääjjj!

Inför sträcka 3 som var drygt 36 km mtb så bytte vi om till torra kläder på överkroppen, ljuvligt! Även nu började sträckan med en hel del positiva höjdmeter som tog oss upp på Flatruet, ni vet, lågfjället med Sveriges högst belägna landsväg. Därifrån skulle vi cykla en vandringsled ned mot Storsjö där växlingen ut på paddlingen skulle ske. Det tog oss inte lång tid att fucka upp orienteringen då vandringsleden upphörde (tyckte vi). Vi satsade på sunt förnuft vilket var idiotiskt och släpade istället för cyklade våra mtbs alldeles för mycket innan vi hittade den tjusiga vandringsleden igen. Där mötte vi Team MestUte 016 som satsat på orientering istället för sunt förnuft och kört vandringsleden hela vägen ”Det fanns ju rösen som visade leden” påstod de. Jo visst, så kan man ju också göra men då upptäcker man ju inte lika många surhål på fjället.

Flatruet

Flatruet

Lämna cyklarna till vänster, hämta kajaker till höger

Vi fick bara använda en flytväst per person under tävlingen och cyklade således med den till paddlingen, om ni undrar varför vi är ovanligt feta.

Vid växlingen ut på paddlingen hade jag gjort ett genidrag. Efter att ha klurat länge och mött mina lagkamraters spott och spe för min feghet så slängde jag till sist med torrdräkten och den åkte på direkt. Den skulle visa sig guld värd.

Några timmars myspaddling framför oss

Några timmars myspaddling framför oss

Första fjärdedelen av paddlingen var i en lite större å och andra fjärdedelen i en väldigt liten å/bäck/dike. Det vållade oss inget större problem förutom att 6 m surfski inte var så lätt att svänga i alla små knixar.

Jag såg fotografen och försökte synka våra paddeltag, det gick sådär

Jag såg fotografen och försökte synka våra paddeltag, det gick sådär

Andra halvan av paddlingen var hårigare, ganska mycket hårigare faktiskt. Vi skulle nu korsa Storsjön (inte den vid Östersund) och hade en rejäl medvind. Jag som framförallt paddlar i Eskilstunaån är inte särskilt van vid vågor och det här var nog det största jag gett mig på i annat än havskajak. Det var fantastiskt roligt så länge jag hade kontrollen och till och med fick lite surf (tyckte jag). Vid något tillfälle försökte vågorna och vinden vrida surfskin och det uppskattade jag inte alls men lyckades vrida mig i rätt riktning. När vi stämplat kontrollen så skulle vi tillbaka och den här sköna medvinden bytte plötsligt skepnad. S*tan vad det blåste motvind. Det kändes som att det tog en evighets evighet att ta oss upp till sista kontrollen och våran tidsplan sprack mer än vad den redan gjort.

Slut på myspaddling

Slut på myspaddling

Nu var det bara en kort mtb-sträcka innan tävlingens riktiga utmaning väntade, trekkingen på 44 km och 2500 höjdmeter, men innan dess åt vi varmkorv och värmde oss lite. Tack Kristina för korven! Här mötte vi också Martin och Christian som brytit under paddelsträckan, i gott sällskap skall sägas. Cyklingen är inte så mycket att nämna så vi hoppar direkt till trekkingen.

Vi hade redan när vi kom tillbaka från paddlingen fått höra att vi skulle klä oss ordentligt då det var dåligt väder på fjället. Funktionärerna vid växlingen sa samma sak så vi gjorde som de sa. Nu började den sträcka som jag hade sett fram emot mest då jag inte är särskilt fjällvan och banläggaren, Erik Pütsep lovat en riktigt vacker och utmanande bana. Tyvärr började jag må illa tidigt på sträckan och något annat än att gå var inte att tänka på. När vi närmade oss fjällen fick vi bekräftat vad vi anat, det här skulle inte bli så mycket vackra vyer. Molnbasen låg på uppskattningsvis 1000 meter och det blåste ordentligt. I efterhand fick vi höra att det blåste ca 25 m/s, gränsen för storm går vid 24,5 m/s.

De låga molnen och mörkret underlättade inte orienteringen även om vi kunde se pannlampor på fjällen så länge vi höll oss under molnen. Vi gnetade i vart fall på och plockade de två första kontrollerna utan några jättebekymmer även om vi borde ha varit mycket noggrannare med kompassen.

Mellan kontroll 2 och 3 valde vi att ta en kompasskurs rakt över ett pass på lite drygt 1200 möh då vi bedömde att det var snabbare än att traska runt. Jag kommer inte ihåg exakt vart men jag började få lite bekymmer med min syn här någonstans. Det som att ha på sig immiga glasögon, till att börja med bara i nedre delen av synfältet. Jag gissade att ögonen var torra av vinden och försökte fukta dem så mycket som möjligt utan att det blev bättre. Tänkte till och med på när Goose dör i Top Gun för att kunna grina lite men inte en endaste tår lyckades jag klämma fram.

*Snyft* *hulk* *grina* (Bilden är stulen från http://www.topgunday.com/images/)

*Snyft* *hulk* *grina* (Bilden är stulen från http://www.topgunday.com/images/)

Nåväl, vi rörde oss vansinnigt långsamt kändes det som medan klockan rörde sig snabbare och snabbare. Mellan kontroll 3 och 4 gjorde vi (jag) en riktigt dålig orientering. Vi kom upp på rätt fjäll men på fel topp vilket det tog oss en evighet att förstå. Kontrollen skulle ligga i närheten av en rejäl brant men någon sådan fanns det ju inte på den toppen vi var. Min syn började bli riktigt dålig och Fredrik pekade ut sjöar som han såg för att vi skulle kunna läsa ut vart vi var. Jag såg inga sjöar och det visade sig att det gjorde inte Fredrik heller för det var ett stort snöfält som han i dimman fått för sig var en sjö. Det gjorde dock ingenting för vi chansade på att det var svackan mellan de två topparna, och rörde oss i den riktning där kontrollen skulle ligga. Blåsten kom rakt bakifrån vilket förvisso var bättre än att ha den i ansiktet men när vi närmade oss branten var den inte så festlig längre. Jag hade fått för mig att kontrollen var ovanför branten och lurade ut Fredrik som ålade runt som Gollum ovanför stupet. Fredrik fegade ur efter att jag sagt att det kanske var bäst att jag tog gps-sändaren som hade en nödsignalsknapp, bara utifall han skulle trilla lite. Det var ju onödigt om han skulle förstöra den i botten av branten. Vi bestämde oss för att skita i kontrollen och istället förklara vart vi varit, den måste ha blåst bort helt enkelt. Lite molokna kröp vi därifrån, rakt på kontrollen! Jajebullar! (minnesanteckning, ridge betyder ås och inte brant) Nu var det tjo och tjim, bara en kontroll kvar och dit skulle vi få traska lite vandringsled.

Jag såg inte längre kartan ordentligt och överlämnade den med frusen hand till Fredrik som omedelbart bröt vår planerade färdväg för att istället ta oss ned strax bredvid stupet vi nyss krälat runt ovanför (men det fattade vi inte då). Vi satte oss en bit ned och hade ett kort men gemytligt rådslag. Ingen ville gå tillbaka upp till vinden och blockterrängen, den var vi trötta på. Vi såg faktiskt hela vägen ned till vad vi uppfattade som dalen, dvs inga stup. Vi såg dock att det var brant, onödigt brant. Beslutet blev att hasa ned på baken, att gå var omöjligt. Sagt och gjort, hasa it was. Efter ett tag sparkade jag loss lite småsten mot Fredrik som gick först. Vi lärde oss av misstagen och gjorde fortsättningsvis så att han gick ned så långt han kom och flyttade sig åt sidan innan jag började röra mig. Klokt, eller rent av mycket klokt, skulle det visa sig då jag direkt sparkade loss en liten sten som knuffade till en större sten osv osv tills en alldeles för stor sten mullrade ned för branten förbi Fredrik.

När vi kom ner började vi kika lite noggrannare på kartan och upptäckte nu att vi gått ned bredvid branten vilket var på fel sida om toppen mot vad vi planerat. Merde! Fredrik tyckte direkt att det här var ett bättre vägval och började gå mot sista kontrollen. Det var bara att hänga på. Min syn hade aldrig blivit bättre utan snarare sämre hela tiden men Fredrik berättade glatt vart vi skulle och hur enkelt det skulle bli att komma dit. Till sist kom vi till den sista kontrollen och kunde ta stigen ned till Ljungdalen och växlingen. Där nere mötte vi Martin och Christian som undrade vad vi hade pysslat med. Martin hade tagit sig upp mot den fjärde kontrollen för att peppa oss men aldrig sett oss. Han gjorde dock misstaget att gå vår planerade väg istället för att ta Fredriks superdupergenväg.

Sista kontrollen låg bara på 880 möh vilket var en smekning för benen

Sista kontrollen låg bara på 880 möh vilket var en smekning för benen

Vid växlingen fick vi beskedet att vi kunde glömma nästa mtb-sträcka, det fanns inte tid till det, utan fick gå på den sista sträckan direkt, dvs löpning och kanadensarpaddling. Mountaineringen upp på Helags som skulle ha brutit av cyklingen hade ingen fått göra pga vinden. Om kanadensarpaddlingen finns inte mer att säga än att vi genomförde den. Jag såg kass, jag paddlade kass och jag sprang kass. Ögontjänare som jag är så sprang vi i vart fall in i mål, på en 9:e plats (skulle det visa sig, då hade vi ingen aning)

Kanadensarpaddling

Kanadensarpaddling

När vi gick i mål hade vi tävlat i 29 h och 38 minuter. Det längsta jag tävlat utan någon som helst vila. Det var väldigt nyttigt och jag lärde mig förhoppningsvis en hel del som jag har nytta av nästa gång något dylikt spektakel går av stapeln, för då tänker jag var där. Det finns massor av saker vi gjorde dåligt och massor av saker vi gjorde bra men jag är mest stolt över att vi bet ihop och tog oss igenom tävlingen, även om vi inte fick köra hela banan. 13 lag bröt, samtliga av goda skäl så vitt jag vet, men det säger ändå att det var en tuff bana, ”En bana som utmanade även eliten” som Erik Pütsep sa vid banketten.

Stort grattis till Björn Rydvall och Robert Lindberg i Team Haglöfs Silva som vann på tiden 25 h och 28 minuter, och då körde de även cyklingen! Imponerande.

Ha en bra dag!

Andreas